De gamla delarna av dig är inte fienden | Personlig utveckling & självläkning

Therese Willén
19 maj
4 min läsning

Häromdagen låg jag på massagebänken hos min bästa vän och hade ett sånt där samtal som liksom stannar kvar i kroppen efteråt. Du vet när någonting bara lossnar.

Hon jobbar holistiskt med massage, intuition, healing, energi och personlig utveckling. Men framförallt är hon en av de människor som ser rakt igenom alla lager. Och eftersom vi känt varandra i över tjugo år finns det liksom inget filter kvar mellan oss längre. Det går rakt in.

Vi pratade mycket om hur mycket som förändrats i mig senaste året. Hur jag jobbat med mig själv. Hur jag långsamt försökt skapa ett mjukare sätt att leva. Ett lugnare sätt att vara människa på.

Och någonstans där slog det mig att jag nästan börjat behandla vissa delar av mig själv som om de inte längre var välkomna. Prestationsprinsessan. Kontrollfreaket. Hon som alltid bär allt. Hon som har koll på allt. Hon som löser, fixar, håller ihop och håller ut – även när energin och orken inte finns.

På sista tiden har jag nästan betett mig som om de där delarna bara borde försvinna nu. Och egentligen vet jag ju bättre än så....

När gamla versioner av dig själv inte längre känns välkomna

Jag har ju läst om det här – mer än en gång. Reflekterat över det här. Jobbat med det här länge. Jag vet ju att personlig utveckling inte handlar om att kasta bort sig själv. Men ibland behöver man höra rätt ord från rätt person vid rätt tillfälle för att kroppen faktiskt ska förstå det också.

För mitt i allt frågade hon något väldigt enkelt: “Kan du känna tacksamhet för dem?”

Och där… lossnade någonting i mig. För de där delarna av mig själv har ju aldrig försökt förstöra mitt liv. De har försökt skydda mig. Hjälpa mig framåt. Tagit mig igenom perioder där jag behövt vara starkare än vad som egentligen varit hållbart.

Mitt kontrollbehov skapades inte ur ondska. Prestationsprinsessan föddes inte för att sabotera för mig. De skapades för att jag någon gång behövde dem. Och kanske är det precis där så många av oss fastnar i vår självläkning och personliga utveckling idag.

Personlig utveckling handlar inte om att bli någon annan

Vi försöker bli av med oss själva. Vi försöker meditera bort våra känslor. Läka bort våra försvar. Tysta ner våra gamla versioner av oss själva som om de vore problemet.

✧ ✧ ✧

Men tänk om de där delarna egentligen bara försöker skydda något som en gång gjorde ont?

Tänk om läkningen inte handlar om att stänga ute dem…

utan om att låta dem få mindre ansvar?

✧ ✧ ✧

För det är stor skillnad. Jag tror inte längre att läkning handlar om att bli en helt ny människa. Jag tror att det handlar om att skapa trygghet nog inom oss själva för att inte låta rädsla, kontroll och prestation sitta längst fram och styra hela livet längre.

Kroppen lagrar det vi ännu inte lyckats släppa taget om

Och kanske är det också därför kroppen till slut säger ifrån ibland. För kroppen lagrar så mycket mer än vi tror. Stress. Ansvar. Rädsla. Kontroll. Sorg. Sånt vi tryckt undan. Sånt vi försökt tänka oss förbi istället för att faktiskt känna.

Mina axlar och skuldror har varit så låsta senaste tiden. Och ju mer vi pratade igår desto tydligare blev det hur mycket ansvar jag fortfarande försöker bära. Hur hårt vissa delar av mig fortfarande håller fast för att de tror att de måste.

Inte för att de är fel. Utan för att de fortfarande försöker skydda mig.

Ett mjukare sätt att möta sig själv – att komma hem

Det blev en väldigt stark påminnelse om hur viktig spegling är. Hur mycket som faktiskt kan hända när vi får vara i rätt rum med rätt människor. När vi får känna oss sedda utan att behöva prestera fram en version av oss själva först.

Och helt ärligt… det är precis den typen av rum jag själv längtar efter mer av.

Ett rum där vi inte behöver göra oss av med oss själva för att få växa. Där vi får möta alla våra delar lite mjukare. Utan skam. Utan prestation. Utan känslan av att vi hela tiden måste bli någon annan för att vara värda kärlek, vila eller trygghet.

Det är också därför jag nu börjar öppna upp för den första inre cirkeln inom Pure Imperfection. Ett mindre rum för kvinnor som längtar efter något djupare än ännu en checklista för självkärlek eller personlig utveckling. Ett rum för reflektion, samtal, spegling och närvaro. För dig som är trött på att försöka fixa dig själv hela tiden och istället vill börja möta dig själv lite sannare.

Inte perfekt. Inte färdigläkt. Inte upplyst.

Bara naket. Ärligt. Genuint.

🩶

Och kanske är det faktiskt där verklig förändring börjar.

Kvinna sitter på klippor vid en glittrande sjö under en stillsam vårdag med bar natur, mjukt ljus och känsla av närvaro och lugn.

Om du läser det här och känner någonting mjukna inom dig när du läser och du kan känna längtan efter att komma hem… då tror jag kanske att du redan förstår varför Pure Imperfection håller på att bli till.

Jag börjar nu sakta öppna upp för de första kvinnorna in i den första inre cirkeln. Ett mindre, tryggt rum för dig som längtar efter djupare samtal, reflektion, närvaro och ett mjukare sätt att möta dig själv. Där du inte behöver prestera fram en ny version av dig själv för att få höra hemma.

Du kan läsa mer här PURE IMPERFECTION – En plats där du får vara du.