När andras ord blir våra inre sanningar

Igår kväll satt jag tillsammans med två andra kvinnor i Den inre cirkeln. Tre kvinnor med helt olika liv. Olika historier, olika erfarenheter och olika sätt att ta oss fram genom världen. Och ändå tog det inte särskilt lång tid innan vi började känna igen oss i varandra.

Vad andra lämnar kvar i oss

Vi pratade om mobbning. Om att växa upp med känslan av att inte riktigt passa in. Om att bli jämförd med andra. Om människor som haft åsikter om vilka vi varit, hur vi sett ut, hur mycket plats vi tagit och vilka vägar vi valt i livet.

Sådant som kanske kan låta ganska litet när man berättar om det många år senare.

En kommentar. ”Måste du alltid vara så.…” Trångsyntheten. ”Det där kommer du aldrig tjäna några pengar på.” Jämförandet. ”Varför kan du inte bara…”

Några få ord från en annan människa som letar sig så jävla långt in.

Det märkliga var att när vi pratade om våra liv idag var vi alla tre ganska överens om en sak – vi hade inte låtit det stoppa oss. Vi hade fortsatt. Utbildat oss inom sådant vi varit intresserade av. Gjort saker andra människor kanske inte förstått. Gått våra egna vägar. På olika sätt fortsatt vara dem vi velat vara.

Jag berättade om hur människor genom åren kunnat pika mig för att jag alltid varit sminkad, haft fixade naglar, burit höga klackar och varit "för mycket"… och hur min respons sällan blev att göra mig mindre – snarare tvärtom.

Någonstans inom mig väcktes snarare ett: Jaha? Take it or leave it. Jag vägrade låta någon annan bestämma hur jag skulle se ut, vad jag skulle göra eller vem jag skulle vara.

Men under vårt samtal slog det mig också att det finns en viktig skillnad mellan att inte låta andra människor stoppa dig och att inte låta det de gör såra dig – för skiten satte sig ändå.

Du kan vara stark och fortfarande bära sår

Häromdagen skulle jag åka ner till stan. En helt vanlig dag. För att träffa en av mina äldsta vänner. En dejt jag sett fram emot så länge. Jag är vuxen. Jag vet vem jag är idag. Jag har byggt ett liv som är mitt – där jag inte längre behöver försöka passa in.

Ändå kom den… den där välbekanta känslan. Trycket över bröstet. Ångesten. Kroppen som reagerade långt innan jag ens hunnit formulera en tanke kring varför.

Och jag insåg hur starkt just den platsen fortfarande är förknippad med en version av mig som aldrig kände att hon passade in. Hon som var för mycket. Hon som stack ut. Hon som människor hade åsikter om.

Intellektuellt vet jag att jag inte är kvar där längre. Men kroppen verkar ibland minnas sådant som huvudet sedan länge har gått vidare från. Det betyder inte att jag misslyckats med att gå vidare. Det betyder inte att alla år av arbete med mig själv varit förgäves. Och det betyder framför allt inte att de vann.

Det betyder bara att någonting gjorde ont. Och kanske behöver vi sluta använda vår styrka som bevis för att det inte gjorde det.

---

De stoppade dig kanske aldrig

Jag tror att vi ibland har en rätt snäv bild av vad det innebär att bli påverkad av andra människor. Som om det bara räknas om vi faktiskt ändrade riktning, om vi faktiskt lät det påverka oss.

Om någon slutade bära klackar.

Om någon inte sökte utbildningen.

Om någon slutade prata.

Om någon gjorde sig mindre.

Om någon gav upp drömmen.

Men tänk om du gjorde alltihop ändå?

Tänk om du fortsatte gå rakt fram → och samtidigt började tvivla på om du dög. Tänk om du fortsatte ta plats → men lärde dig att vara beredd på människors blickar när du gjorde det. Tänk om du fortsatte vara dig själv → men någonstans började känna att du behövde försvara varför du var sådan. Tänk om du blev stark → men blev stark just för att du behövde bli det. Det ena tar inte bort det andra.

✧ ✧ ✧

Du kan vara stolt över kvinnan som fortsatte och samtidigt känna sorg för flickan som överhuvudtaget behövde lära sig att stå emot.

✧ ✧ ✧

Vem får du vara när ingen redan har bestämt vem du är?

Under kvällen upptäckte vi också något annat. Vi pratade om att stå i centrum. Att tala inför människor. Att vara den som alla blickar riktas mot. Och två av oss konstaterade att det nästan känns lättare att göra det inför människor vi inte känner än inför människor vi känner sedan tidigare.

Först låter det nästan bakvänt… Borde det inte vara tryggare bland människor man känner?

Men ju mer vi pratade om det, desto mer logiskt blev det. För en människa som möter mig idag möter mig som den jag är idag. Hon känner inte flickan jag var. Hon vet inte vilka misstag jag gjort. Hon har ingen gammal berättelse om vem jag brukar vara. Hon har inga minnen att hålla upp bredvid den version av mig som står framför henne nu.

Jag får bara komma in i rummet som jag.

Och jag tror att det finns någonting väldigt mänskligt i det. För hur mycket vi än säger att vi inte bryr oss om vad andra tycker, formas vi i relation till andra människor.

Vi ser oss själva genom deras blickar. Vi hör deras ord tillräckligt många gånger och plötsligt vet vi inte riktigt längre om rösten inuti oss faktiskt är vår.

Du är för mycket.

Du passar inte in.

Du borde vara mer som…

Det där kommer aldrig fungera.

Och någonstans längs vägen kan en annan människas åsikt börja låta väldigt mycket som en sanning.

---

Men tänk om den aldrig var din?

Det här är kanske en av de viktigaste delarna i att långsamt komma hem till sig själv. Inte att skapa en ny och förbättrad version. Inte att bli starkare, modigare, lugnare eller mer självsäker. Utan att börja skala bort – utan att börja lyssna efter vad som faktiskt finns där under alla lager av vad andra människor har tyckt, sagt och förväntat sig.

Vilka saker tror du om dig själv idag som egentligen började med någon annans ord? Vilka delar av dig har du lärt dig att försvara? Vad har du fått för dig att du borde tona ner? Och vem skulle du vara om du inte längre behövde förhålla dig till människorna som en gång bestämde vem du var?

✧ ✧ ✧

Jag tror inte att svaret alltid är att bli någon annan. Ibland kanske svaret snarare är att upptäcka att hon du letat efter har varit där hela tiden – under alltihop.

✧ ✧ ✧

Ta ingen skit

Mot slutet av kvällen ställde jag frågan: "Vad hade du velat säga till ditt yngre jag?" En av kvinnorna svarade nästan direkt "Ta ingen skit." Vi skrattade.

Och senare, när vi skulle avsluta kvällen och jag frågade vad de tog med sig från vårt samtal, kom orden tillbaka igen. Ta ingen skit – det blev nästan kvällens lilla mantra. Men ju mer jag tänker på det, desto mindre handlar de orden för mig om att slå tillbaka.

Jag tror inte längre att styrka alltid behöver vara att överbevisa någon. Att bli ännu mer framgångsrik. Ännu snyggare. Ännu starkare. Ännu mer.

Om jag fick sätta mig bredvid mitt yngre jag idag tror jag istället att jag skulle säga: Let them…

Låt dem tycka.

Låt dem prata.

Låt dem missförstå dig.

Låt dem tro att du är för mycket.

Låt dem tro att det du drömmer om aldrig kommer fungera.

Du behöver inte övertyga dem.

Du behöver inte bevisa någonting.

---

Låt aldrig deras bild av dig bli din

För kanske är det den skit vi framför allt behöver sluta ta. Inte människors åsikter i sig – utan idén om att deras ord säger sanningen om vilka vi är.

Igår satt tre kvinnor med helt olika liv tillsammans i ett rum. Tre kvinnor som alla hade fortsatt. Som alla på olika sätt hade vägrat låta andra människor bestämma riktningen. Och samtidigt tre kvinnor som fortfarande bar spår efter sådant som sagts och gjorts för länge sedan.

Jag gick därifrån med en väldigt stark känsla av hur lika vi människor är under allt det där som skiljer oss åt. Och kanske också med en större ömhet inför de delar av oss som fortfarande reagerar.

För du kan ha gått vidare. Du kan ha byggt ett helt liv. Du kan veta vem du är. Du kan vara stark som fan – och ändå kan något som hände för länge sedan fortfarande göra ont. De sakerna motsäger inte varandra.

Du behöver inte ha låtit dem vinna för att erkänna det de gjorde fortfarande ska ha satt spår.

När vi känner igen oss i varandra

Ibland händer någonting när vi delar med oss av allt det vi bär och samtidigt upptäcker att någon annan känner igen sig. Band knyts bortom vänskap. En känsla av att vara förstådd. En samhörighet starkare än tiden.

Allt det vi bär på, allt det vi håller på att lämna bakom oss och allt det där vi kanske inte alltid har ett självklart rum för någon annanstans… det ryms i Det inre rummet – en plats där du får vara du.

>> Läs mer om Det inre rummet <<