.png)
får gå före prestation
NÄR KÄNSLA OCH UPPLEVELSE
Kanske är det därför du har hittat hit. För att du också längtar efter sammanhang där du inte behöver prestera, förklara eller försöka vara mer än den du redan är.
Den röda tråden genom Pure Imperfection är egentligen ganska enkel… Jag vill att människor ska kunna sänka axlarna i mitt sällskap.
Framför kameran. I ett samtal. Mitt i en meditation. Eller när några ord jag skrivit råkar sätta fingret på någonting de själva burit på.
Fotografering och personlig utveckling kan kanske se ut som två helt olika världar. För mig har de aldrig varit det. Båda börjar på samma plats – med människan framför mig.
För att förstå varför Pure Imperfection ser ut som det gör behöver du nog lära känna människan bakom det lite först.
där jag slutade söka utanför mig själv
EN RESA TILLBAKA TILL MIG SJÄLV
Jag heter Therese och bor mitt i de sörmländska skogarna. Det är här jag hittar tillbaka till mig själv. Bland djur, natur, alldeles för många tankar och ett liv som inte alltid är särskilt stilla bara för att jag råkar bo bland träden.
Under många år försökte jag passa in. Göra rätt. Leva upp till förväntningar och söka bekräftelse utanför mig själv. Jag trodde länge att tryggheten skulle komma när jag bara hade lyckats med nästa sak. Nått nästa mål. Blivit lite bättre, lite duktigare, lite mer av det jag trodde att jag behövde vara.
Problemet var bara att mållinjen hela tiden flyttade på sig. Med tiden började jag ifrågasätta många av de sanningar jag levt efter. Gamla föreställningar om hur livet borde se ut, vad som gjorde mig värdefull och vem jag behövde vara för att räcka till.
Och sakta började jag göra något som låter väldigt enkelt men som fortfarande kan vara förbannat svårt – jag började lyssna mer på mig själv.
Inte för att jag plötsligt hittade alla svar. Jag kan fortfarande köra för fort, kräva för mycket av mig själv och upptäcka att jag varit så upptagen av nästa sak att jag glömt människan som faktiskt ska leva hela det här livet. Skillnaden idag är kanske framför allt att jag märker det. Och att jag försöker komma tillbaka.
När jag började se på mitt eget liv på det sättet upptäckte jag också någonting om det arbete jag redan hade gjort i många år. Jag hade egentligen aldrig bara fotograferat människor. Det viktigaste hade alltid hänt innan bilden togs – när någon som varit nervös framför kameran började slappna av. När garden sjönk. När människan framför mig slutade fundera på hur hon såg ut och för en stund bara fick vara i det som hände.
Långt innan jag blev fotograf arbetade jag nära människor inom vård och omsorg. Att möta människor har alltså följt mig genom hela mitt yrkesliv, även om formen har förändrats.
Så när Det inre rummet började växa fram kändes det så småningom mindre som att jag hade börjat göra någonting helt nytt – jag hade bara hittat ännu ett sätt att möta människor.
Det är därför Pure Imperfection får innehålla både fotografering, berättelser, reflektioner, meditationer och samtal. Uttrycken är olika… men människan har alltid varit det viktigaste.
