Jag heter Therese och bor mitt i de sörmländska skogarna. Det är här jag hittar tillbaka till mig själv. Här påminns jag om att livet inte behöver gå fort för att vara meningsfullt.

 

Under många år försökte jag passa in. Göra rätt. Leva upp till förväntningar och söka bekräftelse utanför mig själv. Jag trodde att tryggheten och lyckan fanns i nästa mål, nästa prestation eller nästa steg framåt. Men hur mycket jag än gjorde infann sig aldrig den där känslan av att vara framme.

 

Med tiden började jag ifrågasätta många av de sanningar jag levt efter. Sådant jag tagit för givet, gamla föreställningar om hur livet borde se ut och vem jag borde vara. Sakta men säkert slutade jag forma mig efter andras blickar och började istället lyssna inåt.

 

Det var då jag upptäckte att tryggheten jag letat efter aldrig hade funnits utanför mig. Den hade bara tystnat under alla år då jag försökte vara någon annan än den jag egentligen var.

 

Det var också då jag började se något jag aldrig riktigt hade tänkt på tidigare. Under alla år jag mött människor genom kameran hade jag egentligen aldrig bara fotograferat. Jag hade skapat rum där människor fick slappna av, känna sig trygga och vara precis som de är.

 

Att möta människor har varit den röda tråden genom hela mitt yrkesliv. Långt innan jag blev fotograf arbetade jag nära människor inom vården och omsorgen. Genom åren har uttrycken förändrats, men kärnan har alltid varit densamma – att skapa trygga rum där människor får känna sig sedda, lyssnade på och vara precis som de är.

 

När jag sedan började skapa en plats där kvinnor får stanna upp, landa och komma hem till sig själva förstod jag att jag egentligen alltid gjort samma sak. Jag hade bara hittat fler sätt att göra det på, och det är därför Pure Imperfection ser ut som det gör idag.

 

Här får fotografering, livsberättelser, inre resor och samtal mötas. Olika uttryck, men samma längtan – att hjälpa människor att hitta hem till sig själva.